om tatuering

Den skotske 1700-talsfilosofen David Hume skriver i A Treatise of Human Nature:

... tho' it be rare to meet with one, who loves any single person better than himself; yet 'tis as rare to meet with one, in whom all kind affections, taken together, do not overbalance all the selfish.

Jag hade aldrig stött på en tanken innan jag läste den hos Hume. Det är ganska märkligt att en så enkel och klar tanke inte har fått bättre spridning de senaste århundradena. Det är rentav synd att jag kan peka ut vilken enskild person det var som först uttryckte tanken. Det hade varit bättre om den istället varit i spinn i en sådan omfattning att idéhistoriker och filosofer varit oense om varifrån tanken egentligen kom eller om den ligger nedärvd i varje människas DNA så att den är självklar för varje människa redan innan hon kan jollra. Citatet är för närvarande det enda jag kan tänka mig att någon gång tatuera in i mitt skinn. Tanken går ut på att nästan alla älskar sig själva mer än de älskar någon annan enskild människa, men att de flesta älskar andra människor sammantaget mer än de älskar sig själva.

om bär

I svenskan är -on ett speciellt suffix, en ändelse, för att bilda bärnamn. Det är egentligen lite märkligt. Ett bär som nästan smälter på tungan kallas smultron. Ett väldigt bra bärnamn. Ett bär som växer på plantor som liknar ljung kallas lingon. Det är ett varken kul eller praktiskt bärnamn. Vet man inte hur lingonris ser ut är chansen liten att man vet att de rosabruna ruskorna kallas ljung. Ett bär som ofta växer i varma backar kallas hallon eftersom hald är ett gammalt ord för backe, men det kan också vara så tråkigt som att hallon bara är en förvrängning av ollon, som i sig betyder 'ätligt bär'. Hallon borde ha fått ett bättre namn. Ett minst lika bra som smultron. Vad hjortar har med hjortron att göra förstår jag inte. Hjortron växer ute på taigans myrar och där finns inga hjortar. Bara en eller annan älg. Möjligtvis någon björn. Björnar har istället fått namnge ett bär de inte har någonting alls att göra med. Björnar är inte kända för att äta björnbär. De äter istället blåbär, som har svenskans mest fantasilösa bärnamn. De heter blåbär eftersom de är blå bär, vilket påminner mig om en dikt av Alf Henriksson:

Få
små
blå
bär
är
här.

Jordgubbar har ett bra bärnamn. Det är både praktiskt och kul. Kul eftersom de heter 'gubbar' istället för bär. Det är klart att sånt är kul. Praktiskt eftersom namnet påminner en om att borsta av dem innan man äter dem så man till hösten slipper uppsöka vårdcentralen för avmaskning.